1606-1669 Dutch painter, draughtsman and etcher. From 1632 onwards he signed his works with only the forename Rembrandt; in documents, however, he continued to sign Rembrandt van Rijn (occasionally van Rhyn), initially with the addition of the patronymic 'Harmensz.'. This was no doubt in imitation of the great Italians such as Leonardo, Michelangelo, Raphael and Titian, on whom he modelled himself, sometimes literally. He certainly equalled them in fame, and not only in his own country. His name still symbolizes a whole period of art history rightfully known as 'Holland's Golden Age'. In 1970-71 a great exhibition in Paris was devoted to it under the eloquent title Le Si?cle de Rembrandt. A century before, a popular work of cultural history by C. Busken Huet referred to the Netherlands as 'the land of Rembrandt'. His fame is partly due to his multi-faceted talent. Frans Hals was perhaps at times a greater virtuoso with the brush but remained 'only' a portrait painter. Vermeer may have excelled Rembrandt in the art of illusion but was less prolific. Rembrandt was not only a gifted painter but also an inspired graphic artist: he has probably never been surpassed as an etcher, and he often seems inimitable as a draughtsman. His subjects reflect his manifold talent and interests. He painted, drew and etched portraits, landscapes, figures and animals, but, above all, scenes of biblical and secular history and mythology.   Related Paintings of Rembrandt van rijn :. | portratt av den unga saskia | The abduction of Proserpina | Holy Family | Christ in Emmaus | Self-Portrait |
Related Artists:
Miller, Richard Emil
American Impressionist Painter, 1875-1943
hedvig eleonoras
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, född 23 oktober 1636, död 24 november 1715, var svensk drottning och riksföreståndare, dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp och Marie Elisabeth av Sachsen och gift i november 1654 med Karl X Gustav. Hon var med honom i Polen 1656 och i Danmark 1658. Hon var Sveriges drottning i sex år, men de facto "första dam" till sin död 1715, i femtiofem års tid. Hon blev änka 1660 och levde som änkedrottning i ytterligare 55 år. Kung Karl II av England friade till henne något år efter makens död, men hon tackade nej, med den formella motiveringen att hon önskade vara sin döde make evigt trogen. Hon satt i förmyndarregeringarna för både sin son Karl XI och sin sonson Karl XII, 1660-1672 samt 1697, och sedan i rådet 1700-1713, men hade i verkligheten aldrig så mycket att göra med politik, utan var nöjd med att formellt presidera över regeringen och hovet som monarkins symboliska överhuvud och representant. Hon stödde dock den profranska och antidanska policy som fördes av regenterna. Hennes son var djupt beroende av henne i hela sitt liv; då han blev gammal nog att sitta med vid regeringens sammanträden, talade han inte direkt till ledamöterna, han viskade i stället vad han ville veta till riksänkedrottningen, och Hedvig Eleonora frågade sedan regeringen med hög röst vad han ville veta. Då sorgeperioden formellt bröts år 1663 var hon värdinna för omfattande festligheter, och det var i hennes namn Sveriges första fasta teater öppnades i Stora Bollhuset och Lejonkulan 1667. Hedvig Eleonora, "Riksänkedrottningen", hade en dominant och temperamentsfull personlighet och dominerade det svenska hovet totalt fram till sin död. Även efter sin sons giftermål 1680 och fram till sin död 1715 var hon den verkliga drottningen och behöll sin position som "första dam"; sonen kallade henne "drottningen" och sin fru för "min fru". Under stora nordiska kriget var hon 1700-13 representant för kungen, men intresserade sig inte heller nu mycket för politik- vid audienser för utländska sändebud kunde antingen "moltiga" eller gapskratta åt dem. Hon intresserade sig för kortspel och arkitektur. Hon kunde spela kort till inpå småtimmarna. Drottningholms slott samt Strömsholms slott påbörjades av henne. Vid båda slotten lät hon anlägga stora parker i tidens stil.
Arthur Loureiro
Australian, 1853-1932,Portuguese painter. He was a naturalist painter. His early training was at the Academia de Belas-Artes, Oporto, and in 1876 he went to Rome where he became a pupil of Francisco Pradilla Ortiz. In Italy he devoted himself to landscape painting. He exhibited in Paris at the Exposition Universelle (1878) and in the Sociedade Promotora de Belas-Artes in Lisbon (1880). In 1879 he was given a scholarship to go to Paris, where he stayed from 1880 to 1883.